Tinas tankar & tillbehör

De pratar om Karin Boye i teveprogrammet Hej litteraturen. Åh, plötsligt påminns jag om vad hennes dikter är bra. Jag tror jag ska plocka fram någon av mina poesiböcker och läsa en dikt då och då. Det kan ju inte skada.

Annars har det inte varit någon bra dag (idag heller). Ingen kan anklaga mig för att jag inte kämpar på i alla fall. Hjärtat tycks slå i otakt, magen värker och det känns tungt att andas emellanåt – men jag jobbar på. Vad ska jag annars göra? Gå hemma och fundera kanske?

Idag har ämnet ärlighet kommit upp i ett visst sammanhang. Jag har svårt för att vara ärlig i vissa situationer. Jag ljuger till exempel för att undvika konflikter och när risken finns att jag sårar någon med att tala sanning. Och ärligt talat (hmm); jag anser faktiskt inte att det är så farligt. Vilken människa klarar av att vara helt uppriktig och sanningsenlig? Jag vet inte om jag själv verkligen skulle klara av att möta en helt igenom ärlig människa. Det skulle vara lite skrämmande faktiskt.

Imorgon kväll har jag anmält mig till Unionens regionsmöte på CCC. Vad jag ska där att göra vet jag inte till fullo, men alltid lär jag mig väl något. Jag måste ju ta mitt ansvar som ordförande i fackklubben på jobbet, om inte annat. Nej, jag måste ingenting. Jag gör det ändå. Det kan nog bli bra.

written by tinastar

Gudskelov för vänner. Jag är ganska övertygad om att om jag inte hade dem så skulle jag bli galen på allvar.

I några dagar nu har jag gått runt med en känsla av total hopplöshet, oro i magen, gråten i halsen och tankar som maler och maler. Vad ska det bli av mig? Ska jag för alltid må så här? Vad är det för mening med att leva om jag nästan aldrig kan vara glad?

Vilken djäkla tur då att jag har vänner som jag kan gå eller åka till. För några timmar lyckas jag prata om och tänka på någonting annat än hur jag själv mår. Har jag tur kan jag till och med skratta. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara om jag inte hade dem. Eller om jag helt plötsligt inte ens kunde slappna av och ha kul i deras sällskap…

Så Brittmarie, Magdalena, Mona, Cecilia, Annica, Ulle och Ingrid: Tack för att ni räddat min helg!

written by tinastar

Det blir tydligen ännu en säsong av Så mycket bättre. Kul, tycker jag. Enligt vissa tidningar är fyra artister klara hittills: Magnus Uggla, Olle Ljungström, Darin Zanyar och Pugh Rogefeldt. Okey. Bra. Det är visserligen inga favoriter hos mig, men nu var det inte det jag ville belysa. Det är istället detta: Den ständiga överrepresentationen av män.

Eftersom det brukar vara med sju artister antar jag att ”manskvoten” är uppfylld nu och att det är tre kvinnor som saknas.

I säsong 1 av den här serien deltog fem män och två kvinnor, förra säsongen var förhållandet fyra män och tre kvinnor.

I Stjärnorna på slottet, en serie som visats i sex säsongen deltar alltid fem ”stjärnor”. Förhållandet varje säsong har varit tre män och två kvinnor.

De tre första säsongerna av Mästarnas mästare har haft 11 deltagare; varje år har det varit med sex män och fem kvinnor. I år är dock upplägget ändrat till 12 deltagare, varav fördelningen mellan könen är helt jämn. Wow!

Vad säger detta egentligen? Är det svårare att få med kvinnor i programmen? Eller finns det inte nog många kvinnor som kan kallas stjärnor/artister/mästare? Eller speglar det bara hur nästan allt i samhället är uppbyggt; den manliga dominansen är bara naturlig?

Jag vet inte. Och många skulle säkert säga att detta är en ”ickefråga”, ingenting att hetsa upp sig för. Och nej, jag hetsar inte upp mig – men jag lägger märke till det och jag ifrågasätter det.

Jag ifrågasätter det!

(Personer som inte håller med mig kommer säkerligen att hitta exempel på teveprogram och annat där kvinnor står i centrum eller dominerar i antal. Bra så. Tyvärr kommer dessa ändå att vara undantag från regeln)

****

Jag menar inte att det alltid ska vara millimeterrättvisa mellan könen överallt. Och jag kan köpa (det till förbannelse återkommande) argumentet att det är kompetens och kvalifikation som ska komma i första hand när det ska utses människor – till vilket uppdrag det än må vara.

Egentligen är jag väldigt ambivalent inför hela diskussion om jämställdhet. Jag har väldigt många frågor och funderingar kring detta ämne, och jag påstår inte att jag sitter inne med så värst många svar. Det finns ju flera riktningar inom feminismen, och jag märker att jag hoppar från det ena synsättet till det andra lite då och då.

Men feminist är jag.

Håller du med om nedanstående?

* att kvinnor generellt sett är underordnade män.

* att detta förhållande ska förändras.

Bra; då är du också feminist.

written by tinastar

Kan inte ni som läser detta pröva att kommentera. Skriv bara HEJ om det är så. Jag har nämligen fått information från en som ville kommentera att det inte går. Hon fick ett larm: ”access denied – you are blacklisted”.

Inte för att jag vet om jag kan göra någonting åt det, för det här är ju en sådan där gratisblogg och jag kan inte så mycket om detta egentligen. Jag vet hur man skriver, hur man godkänner kommentarer… ja, det är väl i stort sett allt.

Men pröva gärna att kommentera – och om det inte går så kanske ni kan meddela mig det på något annat sätt (telefon, öga mot öga, meddelande på Facebook… ja, lite fantasi får ni ha), så kan jag kolla sedan om det är något jag kan göra för att rätta till detta.

TACK!

written by tinastar

Vaknade med en olustig känsla som sade till mig att jag måste ta tag i mig själv lite. Ruska om mig själv. Sluta älta saker. Försöka skratta lite mer. Vara glad. Vara nöjd.

Skratta!

written by tinastar

Jag har varit på Aloe Vera-party (eller vad ska jag kalla det?) ikväll. Jag var väldigt skeptisk när jag fick en inbjudan om detta av en gammal vän på Facebook, och när hon senare ringde upp och frågade om jag skulle komma så sade jag faktiskt nej. Först alltså. För jag gillar verkligen inte sådana där tillställningar; det må vara Tupperwere, ljus, keramik eller som i detta fall produkter för välbefinnande bestående av varierande dos av aloe vera.

Så jag sade tack, men nej tack. ”Men det skulle ju vara så kul att träffas”, sade hon – och det tyckte ju jag också så det slutade väl med att jag sade ”vi får se, kanske”.

Och ikväll så gick jag. Jag tänkte att det kanske skulle vara trevligt att träffa lite folk om inte annat. Direkt när jag satte mig ner i rummet där produkterna skulle visas så fick jag ont i magen. Jag kände inte alla där, men visste väl vilka de var, så det var inte det (inte enbart i alla fall) men jag vet inte; ibland känner jag mig bara så fel. Så ”här vill inte jag vara”.

Jag köpte i alla fall inte någonting, och det är jag glad över. Priset var den främsta orsaken till att jag avstod. Det är säkert bra produkter det där, men jag är en skeptiker, en cyniker, en pessismist av naturen, så jag kan verkligen inte tro på allt som de var bra mot.

Jag är medveten om att det är en negativ inställning som jag har.  Jag kanske har gått miste om ett dundermedel nu, som motverkat både depression, fotvårtor, viktuppgång och orolig mage, tar bort fästingar på Saga, läker hud och allt vad det var. Jag menar; vem är jag att bara döma ut saker och ting? Jag kanske skulle pröva? Övriga deltagare hade ju en hel del positiva erfarenheter av produkterna…

Och det var inget fel på de tre tjejerna som höll i visningen, de var duktiga och trevliga. Så det är väl helt enkelt mig som det är fel på. Eller nej, det är inte fel på någon. Det är helt enkelt inte min grej, det där. Så i framtiden ska jag inte vara med på sådana här tillställningar, eftersom jag med min skeptiska inställning (som kanske märks bland de andra?) är till mest glädje för både försäljarna och övriga deltagare om jag befinner mig någon annanstans.

Skit samma.

Jag lovar härmed på heder och samvete att aldrig gå på något mer sådant där ”Party”. Om det inte säljs böcker eller Leksandssouvernirer vill säga. Då kommer jag.

written by tinastar

Idag har jag träffat Anna, en kompis sedan universitetstiden, fikat och pratat bort någon timme. Trevligt!

I min lilla ”Ego-värld” har dagens problem bestått i en värkande högeraxel. Jag tror att jag fått en ”musaxel” och efter gårdagens eldande, med tillhörande sågning av trädstammar och kånkande på ris till brasa, tog det onda riktig fart.

I den stora världen är en värkande axel bara en liten flugskit. Annat är det för de personer som miste någon närastående 22 juli 2011. De ska nu genomlida en rättegång, där en viss Anders B. får all den uppmärksamhet han så tydligt eftersträvat. Enligt en kvällstidnings nätupplaga grät han visst en sväng under den första rättegångsdagen. Inte när namnen på alla de som dödades lästes upp, inte heller när telefonsamtalen från livrädda ungar på ön spelades upp. Han grät när hans egen propagandafilm visades. Då blev han rörd till tårar.

Ofattbart!

written by tinastar

Nu tillåter jag mig själv att vara lite nöjd igen. Jag har nämligen varit ute och ”lufsat” en kort runda i skogen. Jag sprang i fredags och jag sprang idag. Nej, det kommer säkert inte att bli någon vana detta heller, men det är ju bra att jag gör detta istället för att träna på gymmet – som jag ju kommit av mig med.  Jag rör mig ju i alla fall. Och jag  blir så där härligt, äckligt svett som jag tycker att jag ska bli när jag tränat. Då känns det verkligen som om jag har ”gjort något”.

Nu ska jag eftersvettas lite och kika på ”Wermland forever” på TV3 Play. Jag måste ju se en stund i alla fall, så att jag kan bilda mig en egen uppfattning. Vad jag har förstått av kommenterer på Facebook så var det under all kritik.

Och senare ikväll är det ”Game of Thrones” – veckans höjdpunkt när det gäller TV-serier. Ja, i stort sett den enda serie jag följer just nu förresten.

written by tinastar

Min kompis Mona, hon visste vad hon gjorde hon, när hon åkte utomlands med familjen över påsk. Egypten låter faktiskt inte alls dumt, tycker jag.

Nej, jag vet att jag inte borde kommentera vädret… men inte tusan är det mysigt just nu. Regn och snålblåst är inte kul. Inte kul alls.

Var tog min vår vägen? Men, men, den kommer ju snart…

Fast jag kan sitta inne och slappa med gott samvete i alla fall.

***

Bloggvännerna Lena & Malin: Var har ni tagit vägen? Har ni slutat blogga?

Saknar er!

written by tinastar

Storhelg. Långledighet. Nej, jag borde verkligen inte klaga.

Men som vanligt infinner sig en gnutta tungsinne hos mig. Igår till exempel, när jag lagade en påskmiddag (stekte köttbullar, kokade ägg, skar upp skinka, gjorde en Janssons frestelse utan ansjovis) då tyckte jag helt plötsligt lite synd om mig själv. Det kändes en aning patetiskt och laga den där maten och inte ha någon att dela den med…

Ja, jag vet att jag inte har så mycket att beklaga mig över egentligen. Jag får ju göra som jag vill, har ingen människa som jag måste ta extra hänsyn till… men ändå; ibland känner jag mig så ensam.

Och så tänker jag att jag borde hitta på någonting. Åka ut i världen (eller åtminstone utanför Molkom), börja leva, våga göra nya saker och träffa nya människor. Inte bara sitta här och längta efter något/någon annat. Detta kommer nämligen inte till mig sjävmant,  jag måste själv söka det/den. Och verkligen mena det!

Ja, så kan det kännas. Någon gång under varje storhelg, under varje längre ledighet, när det ”förväntas” att vi människor ska ha trevligt i största allmänhet – då kommer detta svårmod över mig.

Tiden går ju. År läggs till år. 

***

Ibland när jag sjunger i kyrkan har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Vissa psalmer eller sånger, i kombination med glädjen över att befinna mig i, vad som måste vara, en av Sveriges vackraste kyrkor får mig att vilja gråta. Halleluja!

***

Saga har fått en kattbur. Det är meningen att hon ska vistas i den under bilresorna till och från Leksand i sommar. Vi får väl se hur det går med det. Nu står den i alla fall inne i vardagsrummet, med en mjuk filt i botten, och hon har redan legat där och sovit en sväng. Av någon anledning tror jag inte att buren kommer att vara lika mysig i hennes ögon när den står i baksätet i Lennon, men hoppas kan jag ju alltid.

Riktigt snygg bur det där, i två nyanser av grått. Kommer att passa perfekt i min grå bubbla.

written by tinastar